Haha, världens sämsta fråga... har ju bara ett! Men det äger, så  

Jag tycker husdjur är oerhört roligt, för om simmarna är på jobbet eller i skolan kan man vara djuren och leka! Och när simmarna har en stund över, kan de träna och leka med djuren.    

En ny färg har tillkommit!

Färglista:

Jane - Turkosblå

John - Mörgrön

Vickan - Orange

Esme - Mörklila 

Gäster - Grå

"Vad skönt. Ingen som stör mig. Men ush, vad klockan går fort. Skolbussen kommer ju snart!"

Jane suckar och reser sig upp.

- Kom, Zelma! Vi går en sväng till hästarna.
- Vov! Vov!

Samtidigt sitter Vickan inne och surfar runt på den gamla datorn i sovrummet.

"Undrar om jag skulle våga..." tänker Vickan och fasar för följderna. Men hon litar på sitt hjärta, och trycker ett sista klick.

- Gjorde jag verkligen rätt nu... Ja, det känns så. Då måste det vara rätt.

- Bäst jag går och talar om det för John. Han kommer säkert få en hjärtatack...

Vickan oroar sig fortfarande lite, om hon skulle sökt jobbet.

Hon skuver in stolen och stänger av datorn. Den surrar ett kort ögonblick till, innan den lägger av och tystnar.

"Undrar vad han kommer att säga. Förmodligen att jag ska ta tillbaka ansökan. Men det får vi verkligen inte hoppas på..."

- John!

John Catelshoq höll som bäst på att skotta undan gödsel på träningsbanan. Han tittade upp och log.

- Ja, Vicki?

Victoria var inte en sådan som tvekade inför sina meningar. Hon sa rätt ut vad hon ville.

- Jag har sökt jobb på sjukhuset!

- Vaaaaa? 

- Jo, de söker en diskare som tar hand om patienternas bäcken. Sen får man jobba sig uppåt...

- Jag vet vad du sa, men .... varför?     

- Det är just DET, John! Jag vill följa min barndomsdröm.

- Om du vill och tycker så, hjärtat min. Då ska jag inte störa dig.

De bestämde sig för att ta en gemensam ridtur. Men den stoppades snabbt eftersom Vickan kände ett kraftigt hugg i magen. Hon hoppade av och visste genast vad som hade hänt.

"Tänk att John tvivlade på testet. Jag visste att det fanns liv innuti mig!"

- Såja lilla kompis... du får det bra nu!

"Ååh jag måste ringa Hannah!"

Hannah var Vickans nya sjukhus chef, och de hade känt varandra från skolan. Hannah var en snofsig typ som inte gärna ville bli kallad Vickans "vän".

- Vadå att du inte bryr dig? nästan viskade Vickan.

- Därför att det är fånigt. Kom till jobbet som vanligt!

Vickan blev bedrövad, ledsen och sårad. Hur kunde Hannah?! Så hon satte sig i bilen och åkte iväg...

"Jag kanske kan hitta nya vänner i parken. Marci kanske till och med är där."

Merci var Vickans barnrdomsvän, som nu kom och städade hos dem varje dag.

"Men varför skulle jag hoppas. Jag är en simpel, väldigt simpel, tjej som ingen bryr sig om...."

Vickans tankar styrdes in på det farliga hållet, dit hon inte ville tänka.

Väl framme i parken släppte det onda och hon trodde att hon träffat rätt.

"Den där tjejen ser snäll ut! Henne kan jag tala med."

- Hej, jag heter Vickan Catelshoq!  

- Victoria Flums? sa tjejen. Det förvånade Vickan att hon hade en sträv och gammal röst. Men när hon tittade närmare på hennes ansikte...

Såg hon riktigt gammal ut.

- Ja...

- Så oförskämt av mig. Jag heter Esme.

"Henne har jag väntat på alltför länge... trist att hennes liv kommer sluta så barbariskt. Men det som han säger, det säger han."

- Vem är det där?

- Åh! Det är min man. Han är lite tystlåten, men väldigt snäll. Kom här nu, Victoria.

   Hello ;)

Jag kan bara säga förlåt för min jobbiga icke-uppdatering, men vill ni veta orsaken?:

I några veckor framåt (typ 2) kommer jag att ha fullt upp med att rykta, mocka osv en mammahäst och hennes pytteföl. (Han har amerikansk miniatyr i sig... så cirka 80 cm hög!)

Mamman fick jag rida barbacka på igår i skogen, och från och med nu ska det bli varje dag!!  

Förlåt, kanske kommer med ett Horses Rules! inlägg snart.