Vet inte vad jag skulle blogga om... xD Skrev en "historia" ;P Den kanske ni får höra mer om... på ett eller annat vis. En sorgsen historia...

Färglista! ;D

Wille - Blå

Beatrice - Rödbrun

Lärarna - Orange

Sophie - Röd

Olivia - Mörkt orange

Maja - Mörkt blå

Pappa - Grön

Mamma - Turkos

Sam - Lila

Morgonen var skit, som vanligt. Stressad och nästan försenad. Mamma var jättesur och skickade iväg mig med en gång. Mitt inre sa "Stanna hemma, stanna hemma!" men jag packade tappert mina skolböcker och hasade mig ut för att vänta på bussen.

- Skynda er! sa pappa och nästan puttade ut mig och min lillebror genom dörrhålet.

När jag kom till skolan var allt segt. Jag satte mig på en bänk vid vårat kapprum, och frös, minst sagt.

- Varför är du sur? hörde jag en kille säga. Det var min pojkvän, förstås. Han hade sätt sig tätt intill mig och lutade sig emot mig.

- Eh... inget, mumlade jag. Jag såg Sophie och hennes pojvkän Simon kramas som jag gjort med Wille för någon dag sedan. Så äckligt att jag kunde spy.

Resten av förmiddagen passerade som i ett töcken. Vi hade gymnastik, ute. Helvete.

- Kom igen då Bea! skrek gymnastikläraren Henrik. Spring över och hämta Wille!

Suckande sprang jag över planhalvan, lätt som en plätt. De andra hade ingen chans att ta mig. Jag tog Wille i handen och drog han med mig över till andra sidan. När vi hade två meter kvar släppte jag hans hand och drog mig undan.

- Vi vann, Beatrice! sa Maja överlyckligt. I nästa sekund skrek hon till.

- Vad är det nu då?

- Hennes skor förstås, muttrade min allra bästa vän, Sophie.Hon var kaxig men världens snällaste.

Jag orkade inte försöka vara sur resten av dagen. Jag slapp Wille i alla fall, han stack någon annanstans. Underbart! Ja, jag är sarkastisk.

Jag försökte inte ens le mot den snälla busschauffören, för rädd för att ögonen skulle börja rinna. Jag vågade heller inte säga de enkla orden "hej då", ifall att rösten skulle brista. Med snabba steg hämtade jag utenyckeln och låste upp dörren.

- Voff, voff!

Jag orkade inte ens heja på Sam, vår söta golden retriever. I stället slängde jag med hård kraft ner ryggsäcken och gympapåsen i golvet och satte mig ner.

- Voff..?

Sam gnodde ner sig i mitt knä och puffade på min hand. Förstrött klappade jag den söta hunden.

- Beatrice? sa pappa.

- Hemma, redan? sa jag ointresserad. Fortfarande stirrade jag på något framför mig, utan att tänka.

- Men gumman, sa pappa och hukade sig ner. Har du suttit här enda sen du kommit hem?

- Ja.

- Herregud...